Foto: Christoffer Allén

Stor teater skapas genom Zholdaks lins

Medan Anton Tjechov tar ner människan på jorden visar Andriy Zholdak hennes storhet. Kvinnosynen i hans uppsättning av Morbror Vanja må vara vämjelig men hant­verket är hisnande, skriver Isabella Rothberg..

Morbror Vanja
Klockriketeatern

Text: Anton Tjechov. Bearbetning och regi: Andriy Zholdak. Översättning (på basis av Jarl Hemmer): Alma Pöysti. Scenografi: Tita Dimova och Andriy Zholdak. Musik: Sergey Patramanskiy. Kostym: Tuomas Lampinen. Ljus: Pietu Pietiäinen och Andriy Zholdak. Ljud: Ludvig Allén och Andriy Zholdak. Video: Janne Rehmonen. Regiassistent: Jesper Karlsson.  På scenen: Janina Berman, Jussi Johnsson, Jan Korander, Krista Kosonen, Anders Larsson, Alma Pöysti, Anders Slotte, Linda Zilliacus.  Premiär på Klockriketeatern 23.11.


Nog ser världen fantastisk ut genom Andriy Zholdaks förstoringsglas. Alla komponenter i Anton Tjechovs pjäs blir större och finare på scenen. Bara scenografin talar för att hajpen kring den ukrainska regissören är befogad. Miljön på Klockriketeatern är på samma gång naturtrogen och surrealistisk, varje scen är en motsättning.
Den rurala fonden har blåsts upp: fjädrarna sprutas komiskt ut i kaskader ur luckor i väggarna, Jussi Johnssons morbror Vanja är en allmogedröm med skägg och snickarbyxor i linnetyg och den lantliga ljudmiljön skruvad. Simultant hör vi råmande kor, kacklande höns, surrande humlor på högsta volym.
De obehandlade ytorna i furu ger den ryska villan en nordisk touch och simbassängen i mitten gör att scenrummet ibland antar skepnaden av en finländsk bastu. Bassängen finns där som en påminnelse: människor är futtiga varelser som likt grodyngel stammar från vattnet.
Allt är överdrivet. Vodkan flödar och Jan Koranders lösmustasch är enorm. Till och med ordet sjöjungfru som finns kvar som ett rudiment i en svensk översättning har förstorats och Krista Kosonens Jelena försetts med en glittrande fiskstjärt.
Men också tematiken är tillspetsad. Ytterst kretsar Morbror Vanja kring frågan om hur man ska leva sitt liv. Ska man fördriva tiden med kortspel eller arbeta från morgon till kväll? Skänker konsten och vetenskapen en lycka i livet?
Eller kvittar det helt enkelt? Som Koranders Astrov retoriskt frågar: ”de som kommer att leva hundra eller tvåhundra år efter oss och som vi banar vägen för, kommer de att tänka på oss med tacksamhet?”
Nöjsammast verkar den självupptagna ha det. Anders Larssons professor sätter de andra figurernas liv i rörelse men går själv ur processen synbarligen oförändrad. Han smyger bara runt, lyfter på föremål, begrundar och antecknar.


Zholdaks buskis
Kärnan i Tjechov dras alltså till sin spets. Tragiken blir känslomättad opera och det komiska ren buskis med fulla gubbar, pilska damer, rump- och bröstchock samt inslag av lyteskomik. I all sin kryptiskhet är Zholdak fullt tillgänglig.
Drivkraften är de undertryckta sexuella lustarna. Triangeln mellan den vackra styvmodern Jelena, den alldagliga dottern Sonja och den charmiga läkaren Astrov utgör spänningsfältet.
Det är också här besvikelsen kommer in. Tillspetsat är det en tävling mellan ”den fula Sonja” och ”den vackra Jelena” och motivet känns förutsägbart. Här är det inte ens Snövit och den elaka drottningen som försöker förgöra varandra utan två osäkra småflickor med darrande underläppar.
Alma Pöystis Sonja är primärt en biologisk varelse. Hennes mål är att bli påsatt och när Astrov inte ger henne mer än lite utlösning över hennes bara bröst kissar hon på sig. Freud får med andra ord dansa fritt på scenen.
Här finns ständigt en manlig blick som sveper över kvinnokroppen. Också Kosonens Jelena lider av sexu­ell undernäring och hennes fiskrörelser i vattnet framför Astrovs trånande blick fungerar som en djurisk parningsritual. Kvinnans makt tycks vara avhängig av männen. Jelena regerar med glitter och gull men efter en omgång i sänghalmen är också hennes spel förlorat. Kvar finns den osäkra flickan som frenetiskt gnuggar av sig skuldkänslorna.
Det är flicklekar i en ganska vämjelig manlig fantasivärld. Kvinnokroppen är starkt sexualiserad och ställd i förhållandet till mannen.
Samtidigt är det här, i samspelet mellan Kosonen och Pöysti, som Zholdaks hantverk lyser starkast. Så mycket talang utvinns ur deras växelverkan och klart är att det här också är Kosonens och Pöystis kraftmätning.


Hisnande personregi
Regissören är i allra högsta grad närvarande, inte bara för att han sitter och viskar och gestikulerar i salongsmörkret under premiä­ren. Han syns i skådespelarnas gestaltning. De är innerligt alerta och ständigt på helspänn. De känns nästan skoningslöst pressade samtidigt som deras fullkomliga hängivenhet gör den fyra timmar långa föreställningen till så fin teater.
Krista Kosonen förstummar verkligen – hon är totalt befriad från alla sorters maner. Precis när man tröttnat på hennes plågade ögon och svala skepnad vid poolkanten slår hon över i komedi. Hon blir en seriefigur med uppspärrade ögon och stiliserat kroppsspråk. En enkel harkling blir en konstart i hennes gestaltning. Hur Linda Zilliacus, som också ska spela Jelena, hanterar rollen vore spännande att se redan nu. När Zilliacus kommer att inta scenen är i skrivande stund ännu oklart.


Förgängligheten
Replikerna går främst i Jarl Hemmers poetiska översättning men ofta konkurreras talet ut av köttet: ­ibland fruktkött som tuggas sönder samtidigt som orden uttalas, ibland i en mer bildlig form när kroppar och gester anspelar på förtryckta impulser.
Det är som om Zholdak vill pröva varje tänkbar kommunikationsform för att komma åt det som står i pjäsen men som inte kläs i ord (”Jag har ju skrivit ner det, allt står ju där”, brukade Tjechov säga). De ruttna frukterna och vissna rosorna i scenens förgrund påminner likt ett holländskt stilleben om förgängligheten, att varje människa dör. Det är Tjechovs röst. Han tar ner människan på jorden medan Zholdak lyfter upp henne och visar på hennes storhet.